my blood

jag vet att jag är superkänslig.
om någon säger något till mig i annat än en trevlig ton, tolkar jag in hundra saker i tonfallet och orden.
blir nervös, osäker och får i värsta fall ångest.
det sistnämnda var något som tidigare ständigt infann sig i umgänget med min syster.
vi har aldrig kommit helt överens och det har alltid funnits en slags konkurrens oss emellan.

men detta ändrades tvärt då hon blev gravid.
kändes som allt vände och vi fick en sund relation.
hennes, vad jag uppfattade det som, spydigheter uteblev och det har känts som vi fått en relation jag bara kunnat drömma om tidigare.
antar att jag därför släppt den gard jag haft uppe tidigare, och därför blev det extra ångestfyllt när tonen i hennes röst plötsligt snärtade till mig i en kommentar menad för att nedvärdera.
eller?
jag kunde ju misstolkat..

men så när vi sågs kändes det som det låg något i luften, och hennes sätt att tala med mig kändes som den gjort tidigare, innan hon blev gravid.
detta gjorde mig först totalt handfallen. ville bara gråta.
kändes som allt bara rasade.
sedan blev jag arg, och bestämde mig för att inte låta henne trycka ner mig.

just nu vet jag inte vad jag ska känna. känns som en sorg lagt sig över mig.
allt var ju så bra. jävla skit!
vill inte att min relation med min älskade systerdotter ska bli lidande, och jag vill så gärna ha en bra relation med min syster!

jag förstår inte... känner mig ofta som en extramänniska för syster min.
som att jag "funkar" när inget annat eller annat finns att tillgå, men annars kan jag bara sopas undan som jag vore totalt oviktig.
men det kanske bara är inbillning från min sida.
jag vet som sagt att jag är känslig, väldigt känslig för känslostämningar och tonfall, och jag hoppas verkligen att jag har fel.
att hennes agerande bara var en tillfällighet.

ska vara barnvakt imorgon och kommer att träffa syster innan.
ska känna av stämningen då.
och jag måste tänka på att inte hänga upp mig på småsaker!