i prefer the truth

har inte ens gråtit på jag vet inte när.
jag som alltid grät.
men i morse fick jag ett slag i magen. ett verbalt slag. det väckte mig ur min likgiltighet.
jag kände besvikelse, äckel, svek, sorg, avsky...
tårarna kom fast jag inte ville.
jag kände.
jag insåg att jag inte känt på väldigt länge.
att jag likgiltigt bara existerat.

men denna gången känner jag befog för min reaktion.
ordspråket "det man inte vet, det tar man ingen skada av" är ett av de vidrigaste ordspråk jag vet.
för när sanningen kommer fram, och det gör den oftast, gör det trippelt så ont. trippel skada.
vetskapen om att det funnits där, att det undanhållits och därför inte tillåtit mig att reagera på det just då samt att efter det agera på ett sätt jag valt utefter vetskapen.
att jag godtroget köpt den officiella versionen och förhållit mig därefter.
det spelar ingen roll om det var förra veckan eller för flera år sedan händelsen.
det skär sönder den sanning jag förhållit mig till.
det gör jävligt ont.
sanningen kan svida, men den ger åtminstone valmöjligheter på ens egna villkor.
ger stoltheten en chans att välja...