skriva

jag vet inte varför jag inte bloggar oftare. för jag har behov av att skriva av mig. hela tiden.
skriva om allt som äter i mig just nu.
hur jag börjat tveka på om det verkligen är bildretusch jag vill satsa min framtid på. om det är i stockholm jag vill spendera mitt liv. om jag står ut med att bo i denna etta mycket längre. om min kropp klarar att leva i ofrivilligt cellibat mycket längre till. om jag står ut med längtan efter kärlek och närhet. hur min kropp känns nedgången och trött. hur jag vill så mycket men orkar och tar mig för så lite. hur ekonomin bara blir snävare och om hur mycket jag skulle vilja göra om den vore generös... just hemkommen från t u r k i e t där jag spenderat en fantastisk vecka med min själsfrende punan.
det har varit så himla fint. en riktig semester.
vi har badat, solat, shoppat och ätit massa gott. träffat fina intressanta människor och kopplat av till 100%.
men så kommer jag hem. tomt. tyst. ensamt. ensam. ensam. ensam.
det jävla ordet.
under veckan som gått har jag haft människor runt mig hela tiden. haft punan där när jag somnat på natten i svettiga lakan och när jag sedan vaknat med solen inkikandes mellan gardinerna och en hel dag av bara njutning framför mig.
hemma är det regn. regn ute. regn inne.
känslan av tomhet som alltid infinner sig när jag upplevt något roligt och bra och sedan drabbas av verkligheten igen är inte lätt att tas med.
jag önskar jag hade någon att komma hem till. någon som höll om mig. någon jag ville hålla om.
att jag slapp känslan av besvikelse när punan går på bio och ser filmen hon och jag skulle se en regnig kväll med massa popcorn. när hon ser den med nån annan.
att jag hade andra som betydde om ens en bråkdel så mycket som hon. som jag kunde ty mig till. som fanns där för mig på riktigt och inte svek och hädade som alla de andra som kommit och gott i mitt liv. jag vill ömsa skinn. jag har tröttnat igen. jag vill ut!
jag vill vara den inspirerade, kreativa, glada, galna människa jag verkligen är. därinne. nånstans.
hon som kommer ut vid tillfällen som i en ljummen pool i t u r k i e t med människor som får mig att vilja, kunna och våga vara precis den jag vill vara, men inte vet hur jag ska lyckas släppa fri.