9/11

dagen då 9/11 blev ett världsbegrepp och al-qaida (nu kommer jag väl bli registrerad av FRA) gav terrorismen ett ansikte, stod jag i mörkerrummet på folkhögskolan och lyssnade på en knastrig radiosändning. hörde bara att flygplan kraschat in i world trade center och att nya attacker väntades. det kändes så overkligt minns jag, och skrämmande. att något sånt kunde ske i västvärldens trygghet. blev extra känsla av att stå där i mörkret med svart tejp över fönsterrutorna. så nära känslan av ett skyddsrum man kan komma....

något som skakade mig minst lika mycket var anna lind-händelsen. minns att jag hörde på radion dagen innan att hon blivit knivskuren, men att det bara var ett litet sår och ingen fara. att jag sedan lyssnade igen och denna gången lät inte nyhetsuppläsaren lika säker. anna lind skulle opereras och det akut. what? för en liten rispa i armen? åkte dagen efter, den elfte september 2003 till karolinska sjukhuset för att träffa min guru-doktor. på väg därifrån såg jag polisbilar mm överallt, samt att flaggorna vajjade på halv stång. men jag kunde inte ens försöka ta in det uppenbara, utan förträngde alla hintar. inte förren jag stod mitt på drottninggatan tjugo minuter senare med tidningsrubriken ANNA LINDH DÖD gapandes mot mig fattade jag.. först ilska över medias felrapporteringar som fått en att tro att hon knappt alls var skadad, sedan chocken. kom på mig själv att stå där och snyfta. stirrandes på den ofattbara texten på den lysgula löpsedeln... fem år sedan.. känns som igår. gick med tunga steg mot NK där överfallet skett. där var redan ett berg av röda rosor utlagda vid ingången. jag gick som i koma till närmaste blomster-stånd och betalade en hutlös summa för en röd lång ros. gick tillbaka till NK och lade rosen på berget som nu växt sig dubbelt, trippelt, hundra gånger så stort. folk grät och stirrade tyst framför sig. att sverige hade mist en av sina mest lovande och omtyckta politiker var ett faktum. och denna dagen sörjde både kommunister och moderater. sossar och centerpartister. sida vid sida där vid rosenhavet vid NK. för anna lindh var folkets politiker. och hennes politik speglade folkets röst. hon åstadkom något som ingen annan politiker nånsin åstadkommit. hon brann. hon engagerade. hon var på riktigt. gör fortfarande ont i bröstet då jag tänker på henne och vad hon kunde ha åstadkommit i detta nu iskalla med järnhand högerstyrda sverige...