homo, hetero, bi, whatever...

känner att detta identitetssökande börjar bli irriterande. trodde att jag visste var jag stod, men tydligen inte. jag vet inte om jag varit så upptagen med att placera mig i ett fack och benhårt stå för den jag är, att jag inte velat se sidospåren? varit så upptagen med att få mina föräldrar att inse att detta inte är en fas. att jag kommer att föredra kvinnor så länge jag lever. upptagen med att desperat tas på allvar. mitt uppe i min övertygelse kommer den här personen jag tidigare skrivit om och vänder upp och ned på allting jag trodde jag var. jag har aldrig helt definierat mig som homosexuell. det ordet låter så definitivt och kliniskt. flata är ett ord jag tycker är mer adekvat för min person. jag dras till, tittar mest på, faller för och har helst sex med tjejer. men jag har alltid sagt att jag inte stänger dörren helt för möjligheten att kanske en dag falla för en mansperson. jag anser att alla, oavsett läggning, kan bli förälskade i "vem som helst" alltså oavsett kön eller läggning. men att definiera mig som bisexuell har inte känts som jag. jag har inte kunnat sett mig själv tillsammans med en man. alls. men så tillbaka till den här personen. den lilla brat-pojken med välkammat hår och en ekonomiexamen från riket i öster i meritförteckningen. som jag tyckte var ganska fjantig när vi jobbade ihop den där enda gången på fina gatan. men som ändå väckte nåt hos mig. antar att jag sjåsat upp det så pass eftersom det förvånar mig så. att jag börjat tvivla. att de dörrar jag bommat igen och satt tjocka hänglås på och kastat nycklarna, plötsligt börjar vittra sönder, och detta av en snubbe. spela roll att hans livvstil är ljusår från min, det har inte med saken att göra. poängen är: han är en mansperson. och bara känslan av att dras till en man, i sexuella ordalag, gör mig osäker. samtidigt vet jag inte. om jag befann mig i en situation, där jag skulle idka sexuellt umgänge med en man, skulle jag vilja det då? eller kan jag vara bi utan att för den delen vilja ligga? suck. detta känns helt sjukt. men samtidigt bra på nåt sätt.. jag har ju som sagt aldrig känt mig riktigt bekväm i rollen som homosexuell. jag är emot detta med att sätta in sig i fack, men helt plötsligt ter sig min egen ideologi suddig. för det kanske är viktigt för mig att definiera mig själv. och eftersom jag nu inser att jag faktiskt, kan attraheras av en man, även sexuellt, så börjar jag fundera om jag ändå inte borde placera in mig i facket bisexuell. fast på samma sätt man politiskt kan vara socialdemokrat och antingen dras till vänsterpartiet eller mot folkpartiet, känner jag att man kan beskriva sexualiteten. man kan säga att jag är bi, men så långt från det heterosexuella blocket man kan komma. 95% flata typ. ja så är det nog. jises vilket uppvaknande. kanske låter sjukt, men detta känns jävligt bra. jag tror att jag upprörts över alla flator som helt plötsligt skaffat kille, för att jag själv inte velat inse att jag faktiskt är lite bi.. för det är ju lika många heterokompisar som plötsligt skaffat flickvän. jag tror som sagt man blir kär i en person. därmed inte sagt att jag inte föredrar tjejer. det kommer jag nog alltid göra. på alla sätt. för att tjejer är definitivt min grej. med undantag för pojkar med feminina/androgyna drag som får det att kittla till på de mest oväntade ställen.