hej jag heter dotty och jag är funktionshindrad

efter att ha våndats flera dagar, var det dags för min tid på arbetsförmedlingen.
hade planerat att kolla upp utbildningar och jobb att ha med mig som redovisning, men lagen om allts jävlighet såg till att min internetuppkoppling såg till att fucka ur, lagom sådär dagen innan mötet.
panik.
vad skulle jag nu säga när hl (handläggaren) frågade vad jag gjort sedan sist?

avskyr känslan av att vara livegen.
att sitta där mitt emot hl och känna sig sådär värdelös och patetisk för att jag inte gör nåt åt min situation. det vanliga tugget om vad jag har tänkt mig, var vi ska go from here.
samma visa..
vaknade med ångest, värsta tänkbara morgonkänsla. tog mig i alla fall upp, fick i mig lite frukost och gick sedan de femton minutrarna mot af. ååångeeeest!
hl var tio minuter sen. kollade frenetiskt på platsbankens sida medan jag väntade och skrev ut de jobb jag ansåg mig kunna tänka mig: mässpersonal, mistery shopper och liknande.
nånting att komma med när hl frågade om jag sökt jobb.

så kom han då. handläggaren.
en käck snubbe i tidig fyrtioårsålder.
en såndär killen hela dagen.
säkert snygg i svenssonkvinnors ögon.
sportig, solbränd och.. med en jättekråka hängandes ur näsan!
woaaah, hjäälp!
ska jag nu sitta här och tala seriöst med denna människa som har en gigantisk geleklump halvvägs ut ur snoken? bläh!
men han e jävligt snäll snubben. så jag kämpade på. koncentrerade mig på att titta i ögonen.
han frågade hur läget var, vad jag hade tänkt mig framöver.
bla bla bla..
plötsligt var kråkan borta. lokaliserade den till hans hand.
neeeej! den jag skulle skaka när mötet var över.
panik.
snälla ta boort!
illamående.

jag svamlade på om mistery shopper och mässgrejer och han satt som ett levande frågetecken. -varför vill du detta? frågade han snopen.
eh.. jag försökte låta klok: alltså, jag måste ha nåt att göra, tänkte det kunde vara bra att börja soft. jobba några timmar, känna mig för...
- men vad ville du med din utbildning? vill du söka den nästa höst?
jag förklarade att det var mitt mål, att den innehöll allt det jag ville syssla med. att ja, det är nog originalare jag vill satsa på att bli.
då så, sa han, varför ska du då vara nån jäkla mistery shopper? då glider du ju helt från ämnet.. slösar en massa tid på nåt onödigt. så som du verkar ha gjort hittills,
haft en massa små korta jobb som inte verkat ge nåt.
ska du nu ha ett till liknande?

och så hade du varit sjukskriven ett tag också, du förklarade aldrig varför.
snorbusen var väck och så ock mina tankar på den. nu var det stora grejer vi talade om.
under de himla massa åren jag fram och tillbaka har varit inskriven på af, har jag aldrig aldrig ens yppat ett ord om min ocd*.
aldrig.
vägrat bli sjukskriven igen, utdömd som psykfall eller stämplas i register som psyko.
en snabb övervägning. tell ore not.. ansåg att det var now or never.
-eh, alltså.. du skriver inte ner nånstans vad jag säger va?
hl:-absolut inte.
det rann ur mig. tvångstankar. ocd. medicin. rubbet.
han rörde inte en min.
-jaha. men då har jag massor att erbjuda dig.

det visade sig att han jobbade mycket med psykiska handikapp. att det fanns skitmycket resurser för sånt på af och att det nu skulle bli lättare för mig.
skulle få en stödperson som ska bolla ideér med mig, coacha mig att hitta praktik som skulle leda till anställning. inom den branch jag vill..
jag helt paff. wot?
hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag skulle vara ett dugg värd i af´s ögon med min jäkla "åkomma". men tydligen var det nästan en fördel.
mycket mer möjligheter för oss "psykiskt funktionshindrade".
mycket roligare att jobba med "oss" sa han, då det ofta gav positiva resultat.
psykiskt funktionshindrad.
psykiskt handikapp.
ord jag inte fattat innebörden i förrän där och då.
jag som alltid kämpat mig halvt fördärvad för att passa in i en viss mall. dölja min "åkomma" för allt i världen. försöka förtränga.
"jag är som alla andra".
skämts.

men nu börjar jag fatta. jag har ingen åkomma.
jag är handikappad.
hur jobbigt det än må vara att ta ordet i min mun, att suga på det och låta det smälta.
handikappad.
jag behöver inte sitta vid släktmiddagar och skämmas halvt ihjäl för att jag känner mig annorlunda.
jag är annorlunda. jag är handikappad och lika naturligt som det är att min moster har ms,
är det att jag har ocd.
jag ska fan inte skämmas för att jag är född med ett funktionshinder.
jag ska inte behöva sälla mig till massan och låtsas att det regnar.
jag har kämpat dubbelt så hårt som många andra i mitt liv.
burit på denna hemlighet.
gjort allt för att dölja, bortförklara, skylla på annat.
för tänk om de skulle få reda på sanningen! hemska tanke.
varför?

jag kan inte svara på den frågan längre. jag har inte orsakat detta själv, det är något jag fötts med. och varje sekund av mitt liv, kämpar jag för att övervinna impulserna och tankarna som ständigt finns där.
en ständig kamp.
varför skulle jag skämmas för det?
jag är så jävla stark.
så jävla duktig.
i fem år (från första terapidagen/medicineringen) har jag levat.
fem år.
medan andra jämnåriga har levt alla sina trettitvå.

i fem år har jag kunnat gå utanför dörren utan att riva upp himmel och helvete för att jag bara inte klarat det.
i fem år har jag kunnat promenera i stort sätt var jag vill utan att ångesten ätit upp mig innifrån och gjort mig till ett svettigt, frustrerat migränoffer med tårarna brännande bakom ögonlocken.
i fem år har jag kunnat känna. kunnat hata och älska, gråta och skratta, utan att fullständigt explodera i känslan.
i fem år har jag haft distans.
kunnat sortera bort vissa demoner som rivit i mig och velat ta över.
i fem år.

det går inte att föreställa sig för en "normal" människa.
kanske för en nykter alkoholist eller narkoman, som kämpar mot begäret varje vaken minut.

jag orkar inte försöka vara den där trettiotvååringen som levt alla sina trettiotvå år på "samma" villkor som alla andra.
jag är inte den personen. jag är jag, och jag är jävligt bra, trots mitt handikapp.
för 85% av tiden så påverkar det mig så lite att det inte märks alls.
men de resterande 15% som kan få vem som helst att höja på ögonbrynen, de är också en del av mig.
och jag tänker inte skämmas för dem mer.

och om det skulle skrämma någon eller få dem att se ned på mig, har de ändå inget i mitt liv att göra. så det så. *länk pdf.