jävla ångest

den är så ovanlig nu för tiden att jag nästan glömmer hur den känns. men när den väl kommer krypande så minns jag allt för väl.
när den efter ett tag intar hela mitt bröst är jag jävligt varse.
dess massiva omfattning.
hur den liksom tar över.
det är inte allt för överraskande att den kommer just nu.
faktorerna är många och när de mixas till en cocktail av obehag, sorg och oro, blir summan denna djävulska ångest.
den äckligaste av känslor.

första impulsen är att knapra piller. känslan ska bort bort bort. snabbast möjligt!
men vid vidare eftertanke avstår jag, i längsta möjliga mån.
låter känslan mullra runt i bröstet.
mår illa.
vill gråta. skrika. kräkas.
istället skriver jag. hoppas att det hjälper.
försöker ignorera mörkret utanför, regnet, tystnaden och allt annat som spär på de andra redan fast-etsade intrycken.
djupa andetag.
spela spel på datorn för att koppla bort.
yr i huvet.

lilla älskade hårbollen ligger tätt intill och snusar.
älskade.
känslan lättar. avtar korta stunder.
de stunderna jag hinner tänka på hur mycket jag älskar min lilla bebis.
hur mycket han gör för mitt välbefinnande.
utan honom vore jag en tablettmissbrukare av rang.
nu suger jag i mig all den positiva energi han utstrålar och hoppas att ljuset snart är tillbaka.
jag tror på djur som terapiform. i alla fall som en del i den.
så tacksam.
jag hjärtar.