det här med identitet o barn och så...

när jag "kom ut", som det så löjligt heter, var det coolt att vara flata. det skränades om "kastrering av männen", män är avskum, systerkapet och annat larv bland de jag umgicks med, de flesta superfeministiska anarka-flator. festerna bestod endast av tjejer, och en o annan bög. så var det en lång period. det skrålades från barrikaderna om att "jag är flata" "hooooomooooosexueeeell och stooolt". jag kände mig dock aldrig riktigt som de, inte mycket av en demonstrant eller skippa sminket och hata män-person. men visst, jag hade också min period där jag rakade av mig håret på huvudet och lät bli att raka resten av kroppen. baggybrallor och linne, en prilla under läppen och hela paketet. lyssna på le tigre och gå på feministfester. men eftersom jag inte var den där super-dedikerade feministen, och faktiskt inte passade in helt, kom jag ifrån hela den kretsen. och eftersom tiden gick började något konstigt ske med dessa "anarkaflator". de började först kalla sig queer. sedan "annat/vet ej". idag, när jag kollar runt bland de tidigare mest inbitna flatornas fotoalbum på nätet, är det en stor del, en galet stor del, av alla dessa tjejer, som ler mot mig från bilderna, med ett litet barn på armen och en kille bredvid... eller idag utger sig för att vara bisexuella.. jag har absolut ingenting emot att folk i olika stadier i livet dras till olika människor, det handlar inte om det, det handlar om att jag börjar undra om hela "homogrejen" var mer som en vald livsstil för dessa tjejer.. för det är inte bara en, eller tio av dem som gått samma väg. nej det är i stort sätt samtliga... medan mina "icke-anarka-vänner" varit "de samma" genom alla år och nu lever med samma åsikter, fast kanske nu med fruar och flickvänner tillsammans med katter eller barn. jag vet inte, jag har väl fördomar som alla andra, men det känns som ett slag i ansiktet när någon man delat "utanförskapet" det innebär att vara flata med, plötsligt gör en helomvändning, träffar en kille och "råkar" bli med barn. något som är totalt omöjligt för mig som flata. och all ångest över att inte veta om man någonsin ska kunna skaffa barn och allt runt kring det, är som bortblåst. nu är de plötsligt "samhällsnormativa" och behöver inte längre kämpa för att bli accepterade. känns som ett nederlag,att folk man känt samhörighet med, plötsligt visar sig vara sin tidigare totala motsats.. själv skulle jag göra vad som helst för möjligheten att kunna skaffa barn tillsammans med kvinnan jag levde med. slippa känna ångesten över att vara i den åldern det börjar bli dags att skaffa barn om man vill ha några. och inte kunna tänka sig att insiminera med nån okänd mans sperma eller låta en killkompis bli pappan. jag vill ha barn med den jag älskar. fifty fifty, som heteros kan, (ja alla kan ju inte, men ni vet vad jag menar..) bara genom att skippa kondomen. men så blir det inte. det ska vara om jag också en dag vaknar upp med "anarka-smittan" och plötsligt dras till män. men det är ungefär som att säga att man en dag kanske ska kunna flyga, så.. fuck it.. det är en stor sorg att inse att jag kanske aldrig kommer att få uppleva en egen graviditet... att behöva kämpa sig blodig och utfattig om jag skulle ta beslutet att bli mamma "-du kan ju alltid adoptera eller insiminera"... javisst! vad klagar jag över... bite me!