jag orkar inte mer...!

min pappa.. same story as always.. han dricker, jag hatar honom, han är nykter, jag älskar honom och har så jävla dåligt samvete för att jag hatat honom.. jag orkar inte med detta längre.. jag vet att han är världens finaste människa innerst inne. jag lider med honom, för honom, på grund av honom. jag hatar att det ska vara såhär.. varför kan han inte bara ta tag i sitt liv och bli den pappa han är då han är nykter? så mamma kan bli lycklig igen och jag kan slippa den ständigt malande ångest för hennes liv som går henne förbi. jag hade bestämt mig för att ligga lågt ett tag, inte träffa familjen, försöka jobba med mig själv. men så blir det inte. de har ju passat bonussonen ett tag nu, och imorgon är det dags för honom att åka hem. mamma ringer, undrar hur vi ska lösa det rent praktiskt. pappa vill prata, han har druckit. såklart. jag säger att jag inte vill prata med honom då han druckit. jag vet att det ger honom otroligt dåligt samvete och det märks då jag tillslut låter honom säga några ord.. han ska skjudsa mig och bonussonen hem. från förorten till stan och hem igen. han ställer upp. alltid. han är den bästa av pappor när han är nykter. varför varför varför varför varför kan han inte sluta med detta destruktiva jävla beteende som snart förgör allas våra jävla liv?! jag vet inte vad jag ska ta mig till längre. jag orkar inte bära mina föräldrars ångest på mina axlar längre! men efter att ha spenderat merparten av mitt liv med detta är det en jävligt svår ond cirkel att bryta. fy fan..