hope for a new beginning

jag vet att det var min vidriga pms som visade sig på ett lömskare vis än nånsin, men jag vet också att det inte var hela orsaken. jag vet att jag inte pallar mer. jag vill inte vara den personen jag just nu är. jag tycker inte om den personen. jag är rädd. hela tiden. och jag vill inte vara rädd längre. och jag vill inte stå och se på medan allt passerar och jag står kvar med kedjade fötter och låter allt sugas in i mig som smuts i en disktrasa, utan att nånsin vrida ur skiten som fastnar. jag är rädd. livrädd. jag älskar för intensivt, gråter för hjälplöst, tänker för mycket och lever för lite. och mina drömmar, de som tidigare varit färgglada, innehållsrika och fulla av hopp, måste jag återfinna.och hitta den där insikten om att jag är viktig. att jag behövs. behövs för mig själv. kan, vill, orkar, vågar.. leva för min skull. leva på mitt sätt. inse att jag har värdighet och värde. för just nu lever jag för alla andra utom mig själv, och jag orkar det inte längre. hur jag ska bryta mönstret och börja förändringen vet jag inte. men jag ska ta reda på det. med början idag.