ödet?

fy vad jag försummar mina vänner. speciellt finaste karatequeer. denna vecka har vi bokat dejt i stort sätt varje dag, men jag har ställt in och skjutit upp pga av alla kaossaker som kommit i vägen. idag, då jag messade om gårdagens tragedi, frågade hon oroligt hur det var och om hon skulle komma förbi med mat. hjärtskärande fin gest. istället sitter jag hemma, lam och ledsen och vill inte ta mig för nånting. så det blir inte av att ses idag heller. så hon packar en väska och åker norrut till sina föräldrar, så ingen dejt i helgen heller :(. dock ska jag och mitt kritvita ansikte ta mig ut till staden och träffa finaste punan, krama och bli kramad. prata och bara vara. för just nu är känslorna så många och sinnet så förvirrat och rörigt att jag inte vet hur jag ska agera... vissa tycker jag ska kontakta henne, vissa inte. -tänk på dig själv! ja men hur gör man det? jag har alltid levt med andras välbefinnande som min första prioritering... om jag ändå trodde på gud, kanske skulle jag finna nåt slags svar då. men så är ju inte fallet nu. jag tror på ödet. hur grymt det än kan te sig, så tror jag att allting sker av en orsak. att livet är en massa pusselbitar som är ämnade att sammanfogas... önskar allt vore lättare bara...