adieu

kommer att stänga denna bloggen för att börja på nytt kapitel.
alldeles för många oönskade läsare på denna.
vi ses på ny adress. jag kommer kontakta er jag jag vill ha med mig.
hej då allt gammalt!

skriva

jag vet inte varför jag inte bloggar oftare. för jag har behov av att skriva av mig. hela tiden.
skriva om allt som äter i mig just nu.
hur jag börjat tveka på om det verkligen är bildretusch jag vill satsa min framtid på. om det är i stockholm jag vill spendera mitt liv. om jag står ut med att bo i denna etta mycket längre. om min kropp klarar att leva i ofrivilligt cellibat mycket längre till. om jag står ut med längtan efter kärlek och närhet. hur min kropp känns nedgången och trött. hur jag vill så mycket men orkar och tar mig för så lite. hur ekonomin bara blir snävare och om hur mycket jag skulle vilja göra om den vore generös... just hemkommen från t u r k i e t där jag spenderat en fantastisk vecka med min själsfrende punan.
det har varit så himla fint. en riktig semester.
vi har badat, solat, shoppat och ätit massa gott. träffat fina intressanta människor och kopplat av till 100%.
men så kommer jag hem. tomt. tyst. ensamt. ensam. ensam. ensam.
det jävla ordet.
under veckan som gått har jag haft människor runt mig hela tiden. haft punan där när jag somnat på natten i svettiga lakan och när jag sedan vaknat med solen inkikandes mellan gardinerna och en hel dag av bara njutning framför mig.
hemma är det regn. regn ute. regn inne.
känslan av tomhet som alltid infinner sig när jag upplevt något roligt och bra och sedan drabbas av verkligheten igen är inte lätt att tas med.
jag önskar jag hade någon att komma hem till. någon som höll om mig. någon jag ville hålla om.
att jag slapp känslan av besvikelse när punan går på bio och ser filmen hon och jag skulle se en regnig kväll med massa popcorn. när hon ser den med nån annan.
att jag hade andra som betydde om ens en bråkdel så mycket som hon. som jag kunde ty mig till. som fanns där för mig på riktigt och inte svek och hädade som alla de andra som kommit och gott i mitt liv. jag vill ömsa skinn. jag har tröttnat igen. jag vill ut!
jag vill vara den inspirerade, kreativa, glada, galna människa jag verkligen är. därinne. nånstans.
hon som kommer ut vid tillfällen som i en ljummen pool i t u r k i e t med människor som får mig att vilja, kunna och våga vara precis den jag vill vara, men inte vet hur jag ska lyckas släppa fri.

jävla hy!

jag som alltid haft bra hy, bortsett från en och annan finne här och där, har nu sedan kanske 5 månader tillbaka fajtats med små små knottror i heela pannan. endel blir vita, endel svarta, endel blossar upp till monsterfinnar. jag har försökt med ALLT för att få dem att försvinna, men inget hjälper! jag har uteslutit apelsinjuice och laktos, slutat använda hårprodukter i luggen, satt upp luggen så ofta jag kan (haft lugg länge men aldrig haft detta problem) skippat sminket, testat olika parfymfria, milda, skonsamma rengöringsprodukter och hudkrämer, oljor, utorkande, mm mm. men inget hjälper. nu är det inte bara vita knottror, utan även svarta pormaskar, all over. och nu har det även börjat dyka upp stora groteska finnar, nä aliens.
som att det "bubblar" under huden.. jag har verkligen försökt att låta bli o klämma, men det är omöjligt att gå omkring med massa vita saker i pannan, huu! känner mig såå äcklig och ofräsch.

the practice

så.

då var det bara tre veckor kvar på "praktiken".
skriver inom citationstecken då jag inte känner att praktikant är den rätta benämningen.
jag vill mer definiera det som min tid på reprobyrån känts som inskolning av en verklig anställning.
i början var jag grön som ett äppelkart, famlande och trevande som man är på ett nytt jobb.
men ju längre tiden gått har jag blivit bekant med min dator, programmen, tekniken och själva arbetssättet.
jag ställer nu bilder till stora månadstidningar och en av sveriges största klädkatalog och webbshop.
jag håller till och med på att retuschera en omslagsbild till en tidning jag kanske kan nämna namnet på framöver.
jag jobbar över innan deadlines, jag avlastar de övriga anställdas arbetsbörda och hade det inte varit för att jag ständigt påminns om att jag är p r a k t i k a n t e n, skulle jag känna mig som en fullvärdig anställd.
men den stora skillnaden är att medan företagen cashar in en massa för mina utförda jobb, sitter jag där gratis och känner mig mer och mer less på att inte få någon del av kakan.
antar att jag innerst inne haft ett hopp om att kanske kanske kan jag bli erbjuden nåt slags jobb, om ens ett sommarjobb, men icke.
det är bara att bita ihop.
jag är naturligtvis så galet tacksam för allt jag fått lära mig under dessa tre månader jag nu varit där.
den kunskapen är en gigantisk fördel och har gett mig nytt självförtroende inför kommande arbetsansökningar.
men.
det är samtidigt helt sjukt; nu har jag successivt kommit in i jobbet och börjar känna att det flyter på jättebra, samt blivit "en i gänget" av kolleger och känner mig trygg och uppskattad.
så ska man bara sluta.
tack och hej.
känns inte bra. känns inte bra alls.

jag har i alla fall fått ändan ur och sökt utbildningen jag planerat söka i ett år då jag missade fjolårets ansökningstid.
hoppas hoppas hoppas jag kommer in.
vore så grymt och nästan overkligt att få en titel. en stämpel på att jag är bra, att jag har en yrkestitel i botten.
nervös är bara förnamnet. heja heja mig :).

nu för tiden

känns som det enda jag skriver om nu för tiden när jag väl skriver nu för tiden är hur dålig jag är på att skriva och läsa bloggar nu för tiden. det ska bli ändring på saken. ja det ska det!

tänk om..

hu vad dålig jag varit på att blogga, och att läsa bloggar på senaste tiden. men så blir det från att gå från för mycket tid till knappt nån alls. men jag klagar inte. praktiken är fortfarande jättebra. trivs som fisken. försöker att inte tänka på att jag faktiskt bara är en praktikant som efter midsommar inte längre kommer att få ta del av allt bra och fint som stället innebär.. åh vad jag önskar att det gick att vara kvar...så fina pojkarna är, så roligt det är att ställa bilder till publicering.. ack ack..
tänk att få vara där på riktigt.
att vara någon.
på riktigt...

ja jösses

i fredags hade jag varit på praktiken i tre veckor. tre veckor redan! helt galet!
jag har gått från att knappt kunna nåt till att hantera nya program och funktioner och kan nu retuschera en bild från början till den e klar för tryck. eftersom det bara var en vecka kvar, och jag började oroa mig för att det inte skulle bli någon förlängning, gick jag med svansen mellan benen in till madamen och ställde frågan rakt ut. jag förväntade mig ett: det har varit jättekul men tyvärr.. men det som följde var det helt motsatta. hon sade att dem gärna ville att jag var kvar, helst ända fram till midsommar!!! wooot! hon sa att jag var så duktig, att jag utvecklats massor, var så trevlig och positiv och smälte in i gruppen fint. sedan gav hon mig en kram. jag stod kvar stum. vad sa du sa du?! jag blev och är helt galet glad. för första gången på en hel evighet, vet jag nu vad jag gör tre månader framåt. jag kan börja planera saker och skaffa riktiga (för mig välbehövda) rutiner. jag kommer att lära mig så sjukt mycket, både om det praktiska och teoretiska. och jag kommer kunna lära känna kisarna jag jobbar med bättre, vilket är skitkul eftersom dom är asschyssta. och nu har jag fått till uppgift att ställa, (retuschera, storleksbestämma och göra klart för provtryck) ALLA bilder till en tidning. heelt galet. tänk såp orolig och ängslig jag var inför och första veckan in i detta. och nu känns det så jävla bra. känns som jag håller på att strukturera upp mitt liv. nu ska jag ta dessa tre månader som en jävligt bra skola, både vad gäller jobbet och min egen utveckling. smiley.